Efter en riktig drömfrukost bestående av trist vitt bröd som man kunde rosta (jippi) och osockrad marmelad (hur kan man ens komma på tanken) samt det tråkigaste tet ni kan föreställa er så begav vi oss iväg till Valencia för att titta på det vackra vattenfallet Casaro. Vi tog en jeepeniee upp och Gustav verkade gilla den lokala färgglada bussen full med människor som ville titta på honom och känna på hans vita tår. Valencia ligger väldigt vackert bland palmer och grönskande natur och vi tog en liten promenad runt där innan vi åkte tillbaka. Från Valencia tog vi dock en trecycle upp till en anhalt innan det blev för brant och sedan promenerade vi den sträckan upp som var kvar med tanke på Gustavs säkerhet framför allt. Det var rätt varmt men väldigt vackert att gå denna sträcka. Det var 350 steg ner till vattenfallet och Gustav sov hela tiden och vaknade lägligt när vi var framme vid det vackra fallet. Det är något särskilt med vattenfall, de är lite magiska på något sätt och man nästan väntar sig att det ska komma fram ett väsen av något slag. Både Gabriel och Gustav badade i det iskalla vattnet men A-C stod bredvid beredd med handduken och en varm famn.
Väl tillbaka i Dumaguete åt vi varsin burgare på Mac Donalds och gick längst strandpromenaden. Lagom till att vi kom hem öppnade sig himlen så vi hade lite tur i oturen. Vi är trötta på regnet nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar