Det skulle bli roligt och trevligt med två dygn i Beijing hade vi tänkt men så här i efterhand kanske det inte var så smart. Vi känner oss trötta, det är mycket packning att släpa på och vi längtar alla hem. Ni vet hur det är när man är inställd på något.
Det hela började knasigt för att vi var tvugna att gå igenom en massa pappersarbeta på flygplatsen. Trodde att det skulle vara lite smidigare men vad hade man förväntat sig.
Hotellet vi bokat i förväg som var det dyraste och högst rankade var skit rent ut sagt men vi överlevde air con som inte fungerade och världens minsta säng.
Vi försökte klämma in att se en massa saker och insåg ganska snabbt att det tar tid att ta sig via fötterna i staden så det blev till att åka lite tunnelbana.
Vi besökte Kinesiska muren med pojkarna och Gustav tyckte det var lite spännande och travade duktigt på trots den tryckande värmen. Vi lekte att vi hade ett hotell uppe på muren och Gustav var hotellets ägare. Köpte oss en biljett upp och ner så att vi inte skulle behöva gå hela vägen upp med Gustav också. Det är som sagt rätt tufft att gå. Framför allt med korta små ben men han var superduktig! På vägen ner åkte Gustav och Gabriel rodelbana och det var en succé.
Vi tog en lokalbuss ut och besökte Mutianyu. Det var ok med folk där men sorgligt att man möttes av en Subway på plats måste man säga.
På kvällen gick vi och kollade lite shopping men man var tvungen att pruta så hårt att det var ett skämt så det var bara Gabriel som orkade shoppa :)
Nu ser vi fram emot att åka hem och ta tag i den vanliga vardagen igen. Ses snart!
torsdag 27 juni 2013
Tillbaka i Ho Chi Min
Så har vi kommit tillbaka til Ho Chi Min igen. Det är lite fler människor och trafik i staden nu än det var när vi åkte här i från då det var ledighet då men det känns ändå trevligt att vara här.
I onsdags åkte vi iväg på en halvdagstur till Cu Chi tunnels som blev en heldagstur då vår buss gick sönder och blev stående mitt i spöregnet en bit utanför stan i två timmar. Stackars pojkarna G var hungriga som två vargar och humöret blev där efter. Turen var nog den sämsta vi gjort under hela resan då det var för mycket sitta i buss för väldigt kort besök på plats. Dessutom verkade de lägga mest tid och intresse vid att skjuta vapnen istället för vid själva tunnlarna. Vår guide hade väldigt jobbig engelska också så att även de Engelsktalande hade mycket svårt att förstå honom. Kanske svårare än en själv tom. Tunnlarna var intressanta och började byggas på 40-talet och användes först mot Fransmännen. När tunneln var som mest använd sträckte den sig mellan huvudstaden i Vietnamns södra sida och Cambodia och endast i Cu Chis distrikt så gömde sig 250km tunnel. Det är lätt att förstå att de Amerikanare som av misstag etablerade en bas precis ovanpå tunneln blev smått knäppa. De kunde för all del inte förstå vem och var ifrån de sköts på. De försökte lokalisera tunnlarna och blev tillslut desperata och använde sig utav kemikalier likt napalm men lyckades ändå inte få tag i Vietnameserna. Än idag finns det gott om kemikalier i grundvatten så att köpa frukt här kändes inte så lockande.
Torsdagen spenderades mestadels i Chinatown där vi var på en marknad och tittade på Chinatown i sig själv. Det blev lite shopping innan det var dags för en tur i lekparken. Det är så roligt att titta på de lokala i parkerna då de utövar en massa aktiviteter. Tänk att bara kunna gå ner i parken hemma och köra lite friskiss eller ett pass karate kanske. Det vore något!
Fredagen kändes mest som förberedelse inför hemfärd. AC unnade sig en fotmanikyr men det kändes inte så lyxigt, snarare som att hon var i vägen för den som skulle ta hand om henne. Hon hade en vagel i ögat och det var så mycket mer intressant än AC's fötter vilket kanske är förståeligt.
Lite shopping blev det också så nu har vi mycket att packa. Får se om i klarar att få med oss allt.
I onsdags åkte vi iväg på en halvdagstur till Cu Chi tunnels som blev en heldagstur då vår buss gick sönder och blev stående mitt i spöregnet en bit utanför stan i två timmar. Stackars pojkarna G var hungriga som två vargar och humöret blev där efter. Turen var nog den sämsta vi gjort under hela resan då det var för mycket sitta i buss för väldigt kort besök på plats. Dessutom verkade de lägga mest tid och intresse vid att skjuta vapnen istället för vid själva tunnlarna. Vår guide hade väldigt jobbig engelska också så att även de Engelsktalande hade mycket svårt att förstå honom. Kanske svårare än en själv tom. Tunnlarna var intressanta och började byggas på 40-talet och användes först mot Fransmännen. När tunneln var som mest använd sträckte den sig mellan huvudstaden i Vietnamns södra sida och Cambodia och endast i Cu Chis distrikt så gömde sig 250km tunnel. Det är lätt att förstå att de Amerikanare som av misstag etablerade en bas precis ovanpå tunneln blev smått knäppa. De kunde för all del inte förstå vem och var ifrån de sköts på. De försökte lokalisera tunnlarna och blev tillslut desperata och använde sig utav kemikalier likt napalm men lyckades ändå inte få tag i Vietnameserna. Än idag finns det gott om kemikalier i grundvatten så att köpa frukt här kändes inte så lockande.
Torsdagen spenderades mestadels i Chinatown där vi var på en marknad och tittade på Chinatown i sig själv. Det blev lite shopping innan det var dags för en tur i lekparken. Det är så roligt att titta på de lokala i parkerna då de utövar en massa aktiviteter. Tänk att bara kunna gå ner i parken hemma och köra lite friskiss eller ett pass karate kanske. Det vore något!
Fredagen kändes mest som förberedelse inför hemfärd. AC unnade sig en fotmanikyr men det kändes inte så lyxigt, snarare som att hon var i vägen för den som skulle ta hand om henne. Hon hade en vagel i ögat och det var så mycket mer intressant än AC's fötter vilket kanske är förståeligt.
Lite shopping blev det också så nu har vi mycket att packa. Får se om i klarar att få med oss allt.
Paradis eller helvetet på jorden
Nu har vi varit på Con Dao i en vecka och idag åker vi tillbaka till Saigon, som vi längtar. Det har varit i en fin vecka men sandflugorna är jobbiga och svåra att ignorera. Vi är trötta på maten. Ön är inte så stor så det finns bara så mycket att göra när man inte kan och har lust att bada eller sitta i sanden och leka bland lopporna. Det finns i princip bara ett ställe att snorkla på och det är Ong Dung Bay och där måste man ta sig en bra bit ut i vattnet för att kunna snorkla. Det finns inte så mycket fisk i vattnet och inte så mycket korall heller. En annan sak som kan vara intressant att känna till är att det går att ta motorcykel nästan hela vägen dit. Det är endast de sista 700 metrarna som man går och det är rätt brant nedför.
Ön är fantastiskt vacker med sina berg och turkosa vatten runt om och vi har hyrt motorcykel i tre dagar och kört runt samt stannat och badat och fotat en massa. När vi stannade till vid Six Senses strand som de anser är privat blev vi bortskickade. Vi badade där iaf bara för att jävlas :) De bestrutar förresten sina sandloppor. Kan vara bra att känna till.
Annars så har vi gjort en snorklingsutflykt och besökt öns museum, kyrkogård och fängelser. Både Fransmännen, Vietnameserna själva samt Amerikanarna har använt denna ö som en fängelseö. Det är en mycket konstig känsla som infinner sig när man går och besöker dessa fängelser. Ytan de suttit på är väldigt liten och man inser att man själv nog inte skulle överlevt särskilt länge. Viss del är svår att ta till sig också då det inte var så länge sedan fängelserna faktiskt användes. Känns som att historien upprepar sig och på alla ställen man besökte kom det busslaster med äldre människor som genast gjorde en nyfiken på om personen i fråga suttit i fängelset och vad den personen i så fall hade gjort för det verkade vara en salig blandning på varför man hamnade i fängelset.
Om vi hade besökt denna ö i början på vår resa hade vi nog tyckt att denna ö var fantastik. Att maten var god och att lopporna inte var så trevliga men att vi hade överseende med dem. Nu när man är på väg hem så ser man inte lika positivt på ön men det är roligt att ha fått se den.
Sandlopporna förstörde en del och ibland fick jag för mig att det var själar från alla de fängslade människor som suttit här. Vem vet...
Ön är fantastiskt vacker med sina berg och turkosa vatten runt om och vi har hyrt motorcykel i tre dagar och kört runt samt stannat och badat och fotat en massa. När vi stannade till vid Six Senses strand som de anser är privat blev vi bortskickade. Vi badade där iaf bara för att jävlas :) De bestrutar förresten sina sandloppor. Kan vara bra att känna till.
Annars så har vi gjort en snorklingsutflykt och besökt öns museum, kyrkogård och fängelser. Både Fransmännen, Vietnameserna själva samt Amerikanarna har använt denna ö som en fängelseö. Det är en mycket konstig känsla som infinner sig när man går och besöker dessa fängelser. Ytan de suttit på är väldigt liten och man inser att man själv nog inte skulle överlevt särskilt länge. Viss del är svår att ta till sig också då det inte var så länge sedan fängelserna faktiskt användes. Känns som att historien upprepar sig och på alla ställen man besökte kom det busslaster med äldre människor som genast gjorde en nyfiken på om personen i fråga suttit i fängelset och vad den personen i så fall hade gjort för det verkade vara en salig blandning på varför man hamnade i fängelset.
Om vi hade besökt denna ö i början på vår resa hade vi nog tyckt att denna ö var fantastik. Att maten var god och att lopporna inte var så trevliga men att vi hade överseende med dem. Nu när man är på väg hem så ser man inte lika positivt på ön men det är roligt att ha fått se den.
Sandlopporna förstörde en del och ibland fick jag för mig att det var själar från alla de fängslade människor som suttit här. Vem vet...
Con Dao
Vi sa adjö till Britt och Kjell efter en trevlig frukost. De roade sig sedan med att promenera i Saigon medan vi tog oss ut till flygplatsen för att flyga till Con Dao. Vi tog lokalbussen ut till flygplatsen vilket bara tog 40 minuter. Iom att vi inte hade så mycket packning så kändes det smidigt. En väska står kvar på hotellet där vi även tänker bo när vi kommer tillbaka.
Flygresan gick väldigt smidigt. Det var ett mycket litet och gulligt plan med ca 70 platser och det är knappt en timme man flyger. Gustav somnade direkt och vaknade när vi kom fram. Philip var vaken och lekte med säkerhetsinstruktionerna. Det var väldigt tomt på planet. Kanske 30% av platserna var det som var fulla och när vi skulle boka fanns det endast ett fåtal platser. Det är visst så att det finns två företag som sitter och håller på biljetterna så istället för att sälja dem så förgås de bara om ingen använder dem. Trist och slösaktigt!
Vilken fantastisk syn när man flög in över turkost vatten på en liten ö-grupp mitt ute i ingenstans och sedan landar man över en strand på en landningsbana mitt ute i ingenstans. Det var en fin känsla och man tänkte att vilken fin och vacker plats att köra en del av avslutningen på. Precis innan planet ska parkera sig så ser man en stackare som sitter ute i ett litet bås mitt i hettan för sig själv. Kände oss inte avundsjuka. Det måste vara smäll-hett och väldigt ensamt.
En taxi tog oss i rallyfart från flygplatsen och levererade oss vid vårt hotell. Väl in-checkade kollade vi in stan innan vi gick och badade vid den närmsta stranden som såg mycket fin ut. Vad vi läst om men inte insett att de var så många var sandlopporna/sandflugorna. Fy!!! De var överallt och det gick inte att sätta ner Philip på stranden vilket var skit-tråkigt rent ut sagt. Vi fick ett par bett var och hoppas att det stannar vid det.
Vi bor i Con Son som är det största stället på ön och det är en hel del betonghus blandat med de koloniala husen som står och förfaller och en del propaganda skyltar. man får lite kommunistkänsla över det hela vilket inte är så konstigt. På kvällen verkar de ha utrop i högtalare som är placerade i hela staden så det är obligatoriskt att ta in detta. Som ett böneutrop men mer politiskt.
Det är svårt att veta vad som är restaurang och inte här och det är svårt att hitta en meny som man kan läsa då de som talar engelska är få. Vi har dock lyckats få hjälp med både det ena och det andra via dykshoppen Dive, Dive, Dive. Det jobbar en mycket trevlig och hjälpsam kvinna där som tur är så vi blev försedda med både karta och info samt rekommendationer för restauranger. På vårt hotell pratar de inte heller engelska och Gustav är väldigt road av AC's försök att göra sig förstådd på alla sätt som går. Försökte få ketchup till maten idag och efter att försökt med allt och den gulliga killen inte fattade så imiterade AC en flaska i luften, skakade den, hällde och prutade med munnen. Killens ansikte lös upp och så gick han och hämtade majonäs :). Vi har inte alla samma erfarenheter helt enkelt. Så klart att det var majonäs för honom.
Flygresan gick väldigt smidigt. Det var ett mycket litet och gulligt plan med ca 70 platser och det är knappt en timme man flyger. Gustav somnade direkt och vaknade när vi kom fram. Philip var vaken och lekte med säkerhetsinstruktionerna. Det var väldigt tomt på planet. Kanske 30% av platserna var det som var fulla och när vi skulle boka fanns det endast ett fåtal platser. Det är visst så att det finns två företag som sitter och håller på biljetterna så istället för att sälja dem så förgås de bara om ingen använder dem. Trist och slösaktigt!
Vilken fantastisk syn när man flög in över turkost vatten på en liten ö-grupp mitt ute i ingenstans och sedan landar man över en strand på en landningsbana mitt ute i ingenstans. Det var en fin känsla och man tänkte att vilken fin och vacker plats att köra en del av avslutningen på. Precis innan planet ska parkera sig så ser man en stackare som sitter ute i ett litet bås mitt i hettan för sig själv. Kände oss inte avundsjuka. Det måste vara smäll-hett och väldigt ensamt.
En taxi tog oss i rallyfart från flygplatsen och levererade oss vid vårt hotell. Väl in-checkade kollade vi in stan innan vi gick och badade vid den närmsta stranden som såg mycket fin ut. Vad vi läst om men inte insett att de var så många var sandlopporna/sandflugorna. Fy!!! De var överallt och det gick inte att sätta ner Philip på stranden vilket var skit-tråkigt rent ut sagt. Vi fick ett par bett var och hoppas att det stannar vid det.
Vi bor i Con Son som är det största stället på ön och det är en hel del betonghus blandat med de koloniala husen som står och förfaller och en del propaganda skyltar. man får lite kommunistkänsla över det hela vilket inte är så konstigt. På kvällen verkar de ha utrop i högtalare som är placerade i hela staden så det är obligatoriskt att ta in detta. Som ett böneutrop men mer politiskt.
Det är svårt att veta vad som är restaurang och inte här och det är svårt att hitta en meny som man kan läsa då de som talar engelska är få. Vi har dock lyckats få hjälp med både det ena och det andra via dykshoppen Dive, Dive, Dive. Det jobbar en mycket trevlig och hjälpsam kvinna där som tur är så vi blev försedda med både karta och info samt rekommendationer för restauranger. På vårt hotell pratar de inte heller engelska och Gustav är väldigt road av AC's försök att göra sig förstådd på alla sätt som går. Försökte få ketchup till maten idag och efter att försökt med allt och den gulliga killen inte fattade så imiterade AC en flaska i luften, skakade den, hällde och prutade med munnen. Killens ansikte lös upp och så gick han och hämtade majonäs :). Vi har inte alla samma erfarenheter helt enkelt. Så klart att det var majonäs för honom.
Saigon
Gustav fick eget säte denna gång på nattbussen så han sov som en stock från det att vi klev på bussen till att vi klev av. Philip däremot tyckte inte att det var så mysigt att åka buss denna natt och var inte nöjd förrän han fick sova själv i AC's säte men ett par timmars sömn blev det ändå. Resan gick fort så några timmar måste sovits bort på något sätt iaf.
Bussen stannade vid en grön park i turistkvarteren och Britt och Kjell gav sig iväg på sin Mekongtur medan vi andra checkade in på vårt hotell, tog en lång frukost och sedan tog en promenad på stan. Det var stek-hett när vi gick iväg och parken utanför där vi bor hade faktiskt en lekpark som vi lyckades avstyra Gustav från för ett tag då det var så varmt i ruchkanorna. Varför bygger man ny och fin lekpark utan tak/skugga i en så varm stad? Ingen klarar av att åka ruchkana eller gunga på en stekhet gunga i den hettan, inte ens de lokala barnen.
Nu börjar resan närma sig slutet och vi har mer eller mindre ätit ris i tre månader. Det fanns en Burger King utanför parken och det var många nöjsamma suckar som kom ur Gabriels mun medan han åt och njöt av sin hamburgare. Vi övriga var också mycket nöjda med vår burgare. Promenaden fortsatte förbi marknaden och in i de äldre kvarteren och avslutades borta vid det gamla postkontoret som Gustavo Eifel designat.
På kvällen blev det en middag tillsammans allihop och i morgon blir det en sista frukost innan det är dags att säga hej då för nu då Britt och Kjell åker hem till Sverige och vi övriga flyger ut till Con Dao för att få ett par sista stranddagar.
De vi träffat längst resan har inte direkt prisat Saigon utan verkligen pratat ner det och kanske är det därför vi fått ett positivt intryck utav staden. Kanske är det också pga vi bor på en ganska lugn gata, har parken precis runt hörnet där det dessutom finns en lekpark och att man kan få en burgare i magen om man vill...vad vet jag men en sak vet jag säkert och det är att jag vill utforska mer av vad denna stad har att erbjuda...
Bussen stannade vid en grön park i turistkvarteren och Britt och Kjell gav sig iväg på sin Mekongtur medan vi andra checkade in på vårt hotell, tog en lång frukost och sedan tog en promenad på stan. Det var stek-hett när vi gick iväg och parken utanför där vi bor hade faktiskt en lekpark som vi lyckades avstyra Gustav från för ett tag då det var så varmt i ruchkanorna. Varför bygger man ny och fin lekpark utan tak/skugga i en så varm stad? Ingen klarar av att åka ruchkana eller gunga på en stekhet gunga i den hettan, inte ens de lokala barnen.
Nu börjar resan närma sig slutet och vi har mer eller mindre ätit ris i tre månader. Det fanns en Burger King utanför parken och det var många nöjsamma suckar som kom ur Gabriels mun medan han åt och njöt av sin hamburgare. Vi övriga var också mycket nöjda med vår burgare. Promenaden fortsatte förbi marknaden och in i de äldre kvarteren och avslutades borta vid det gamla postkontoret som Gustavo Eifel designat.
På kvällen blev det en middag tillsammans allihop och i morgon blir det en sista frukost innan det är dags att säga hej då för nu då Britt och Kjell åker hem till Sverige och vi övriga flyger ut till Con Dao för att få ett par sista stranddagar.
De vi träffat längst resan har inte direkt prisat Saigon utan verkligen pratat ner det och kanske är det därför vi fått ett positivt intryck utav staden. Kanske är det också pga vi bor på en ganska lugn gata, har parken precis runt hörnet där det dessutom finns en lekpark och att man kan få en burgare i magen om man vill...vad vet jag men en sak vet jag säkert och det är att jag vill utforska mer av vad denna stad har att erbjuda...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)